top of page

lantraser i genbank

Lantraser är gamla, inhemska husdjursraser som är mycket tåliga och otroligt anpassade till sin hemmiljö vilket även gör dem viktiga för den miljön. De kan kallas för ett levande kulturarv! Tyvärr är många av lantraserna idag starkt hotade då man under 1800 – och 1900-talet importerade nya raser som producerade mer kött och mjölk. Det blev i många fall förbjudet att ha kvar sina gamla lantrasdjur och det blev lag på att istället hålla de nya, utländska raserna. De nyare raserna växer snabbt och kan tillgodogöra sig modernt foder med mycket energi i medan lantraserna istället mest blir överviktiga då de är vana att klara sig på magert bete.


Även om lantraserna inte producerar lika mycket som modernare raser kan de i framtiden spela en viktig roll då de har en stor genetisk variation som gör dem mer motståndskraftiga mot sjukdomar. Lantraserna har bra modersinstinkter och lätta födslar till skillnad från moderna raser som kan behöva kejsarsnitt och oftare stöter bort sina nyfödda ungar. Dessutom finns det inga djur som bättre än lantraserna kan förvalta våra viktiga naturbetesmarker. Det är just dessa marker som har format dem och de är viktiga som naturvårdare.

 

Idag finns ett starkt engagemang från bland annat Jordbruksverket och olika rasföreningar för att rädda och bevara
lantraserna. Intresset stiger stadigt tack vare både djurparker och privatpersoner som engagerar sig och det finns genbanker för varje ras för att kunna bevara dem på bästa vis. Genbankerna består av enskilda genbanksbesättningar med levande djur vilka kan finnas hos exempelvis privatpersoner, djurparker och 4H-gårdar. Syftet är att minska risken för genetiska förluster och det förs en sluten stambok för de djur vars gener och egenskaper är önskvärda att bevara inom genbanken. Det finns rasbevarande föreningar som ansvarar för avelsarbetet och de använder sig i sin tur av genbanksansvariga för varje ras. 

Som de bevarandenördar vi är vill vi självklart hålla genbank för flera raser och antalet växer stadigt! Nedan presenteras vår raser kort, det kommer att komma mer information om dem framöver. 

helsingefår

Helsingefåren uppmärksammades i början av 1990-talet och härstammar från två grupper av får från olika stammar. De har bevarats i genbank av  Föreningen Svenska Allmogefår sedan 1999. 

 

Tackor väger runt 40-60 kg medan baggarna är något större med en vikt på 50-70 kg. Färgvariationen är stor, vilket bidrog till vårt intresse för rasen! Många individer är svarta men det förekommer även individer som är nästan helt vita, grå, bruna eller skäckfärgade. Ansiktsteckningar är vanliga och vi har både djur med pandateckning och bläs. Tackorna är kulliga medan baggarna kan vara antingen behornade eller kulliga. Här på Hagen finns det både en kullig och en behornad bagge! Ullen lämpar sig för att både spinna och tova men den kan variera mycket i sin textur. Den kan gå från finull till ryatyp eller gobeläng, till och med på samma individ! 

 

Det sägs att rasen blir väldigt tillgiven gentemot sina ägare, vilket vi har märkt här. Helsingefåren skall dessutom uppskatta slybete framför gräsbete vilket var den andra anledningen till att vi ville ha just den rasen. Hittills har de fullkomligt kastat sig över allt i slyväg vilket gör dem till lämpliga landskapsvårdare. I dagsläget håller vi 7 tackor och 2 baggar samt 7 tacklamm och 4 bagglamm. Hör av dig vid intresse!

Helsingetackor på Hagens Gård

bohuslän-dals svarthöna

Bohuslän-dals svarthöna på Hagnens Gård

Bohuslän-Dals svarthönans genbank härstammar från en grupp höns som köptes från Bullarebygden 1958. Hönsen ägdes av två bröder som ärvt hönsen av sina föräldrar vilka i sin tur fått dem i bröllopsgåva så tidigt som 1899. Hönsen har ett anlag som gör att svart färg breder ut sig över hela kroppen, även på näbb, ben, hud och slör. Äggen är ljusa men rasens kött är mörkt! I enstaka fall kan ljusa individer förekomma.

Troligen härstammar dessa mörka höns från Moçambique och kom till Norden med sjöfarare under 1800-talet. Som lantras har de bevarats i genbank av Svenska lanthönsklubben sedan 1991. Idag återfinns raden främst i Bohuslän och Dalsland men den förekommer även i Norge. Hönorna har en vikt på mellan 1-1,5 kg medan tupparna är något större med en vikt på 1,5 - 2 kg. Rasen ruvar gärna och värper ca 140 ägg per år vilka väger ca 45-50 gram styck. 

 

Svarthönsen har en lite ovanlig egenskap i att de gärna flyger och de tillbringar helst nätterna HÖGT upp! Vi håller en mindre grupp om 7 hönor med tupp och sedan slutet på 2019 ligger en höna på ägg och vi hoppas på småttingar runt 15 januari!

bohuskulla

Bohuskullan har sitt ursprung från Kynnefjäll beläget i norra Bohuslän och Dalsland där de livnärde sig på karga beten. De sista individerna av rasen återfanns i Skepplanda hos Roland Åkesson som haft dem sedan 1980. Förutom Rolands djur kunde en inventering 1993 visa på att det fanns 10 kor och 1 tjur som dagens besättning härstammar från. På senare tid har ytterligare en ko från Nödinge, Bolla, införlivats i stamboken och skapat en egen linje. 

 

Bohuskullan är en variant av fjällko och har därav ett liknande utseende med en vikt på ca 400 kg och rasen är kullig. Liksom fjällkon är rasen smidig och har lätta kalvningar. I regel är rasen sidig, svarta eller bruna men även helvita individer med brun mule och öron förekommer.  

 

På Hagen bor sedan januari 2020 kvigorna Blenda och Älma och i februari 2022 födde Älma kalven Älliot som numer är en stut!

106277095_200985017857540_74298632368636
bottom of page